upprepningar är fina! utropstecken med!

bara för att du skriver fina ord fint överallt blir det inte fint. meningarna, sammanhanget, känslan. det träffar rätt ibland, jag tror det är när du släpper fram det, men så fort man försöker krysta fram något. så fort man blir medveten, då faller det. man är inte intressant bara för att man är svart och mörk och nedgången. man är intressant, på riktigt, när man är går på utan att tänka så värst på hur det uppfattas (=är sig själv). det är då det riktiga händer?!
du behöver inte säga att andra människor är på ett visst sätt, ett kallt och dumt sätt, samtidigt som du frågar en retorisk fråga som ska betona att det inte är fel på dig. det är okej. de får vara dumma, oorginella, tråkiga, medströmms och allt vad det vill när det bara påverkar dem? man borde inte störa sig så mycket.
de tänker, de drömmer, de lever. bara inte utåt mot och på alla. det tror jag på iallafall.
jag pendlar mellan att tro på att mitt halvnaiva förtroende i mänskligheten och alla människor är befogat, och att tro att jag bara har sett för lite för att sakna förtroendet.

det finaste med lasse är att hans texter aldrig handlar om människor som inte förstår/är dumma/dåliga. lasse fattar grejen, att alla människor har något värt något, kanske?