läser mitt senaste inlägg och undrar; vad fan hände där? ingen vet. alls. vad fasiken hände?
iallafaaaall. borde jag plugga jättejättemycket nu. blir rädd så som jag aldrig riktigt blir för jag brukar ju då inte ligga såhär brutalt efterblivet i det riktiga livet? riktiga livet = där måsten finns. brukar ha en ganska bra 80/20 balans mellan fluffmoln/verkligheten. inte nu tydligen. "okej". nu ärde något labilt tal som inte går att sätta fingret på. men men. har gjort något värt idag! nästan? läst allan edwall har jag.
allan edwall är en sån som inte görs längre, tvivlar lite på att såna som han fortfarande finns. fast antagligen inte egentligen eftersom jag har en tendens att vara ganska optimistisk, ganska länge, när det gäller om fina saker finns. han är iallafall fantastisk och jag dör lite. läser en föreställning som heter "Edit - Tummelisas mamma" nu. åååååååååh så himla braaaaaaaa. bara så nivet. allan edwall är en riktig man på alla sätt och bästheter.
idag var vi hos mormor + morfar och kikade runt i tatas (=gammelmormors) saker. första gången jag var i hennes rum sen hon gick bort ("gick bort" känns så kliniskt men det finns ingen bra fras ju!) så det var som det var. saknar den kvinnan jättemycket, känns fortfarande lite absurt att hon är borta. men det var fint. nu har jag med mig henne lite mer och lite materielt, och det funkar ju också - om man vill. ville bara säga det, nämna henne lite, världens bästa klokis.

pussar och kramar!



Det finns inget som humor när man ska möta en svår, men inte omöjlig, situation. Att utan det skulle den till och med kunna komma att förvandlas till en outhärdlig.