jobbigt med förväntningar och prestationer som ska presteras och mallar som ska fyllas. jobbigt med ord som är både bra och dåliga och går att vända och vrida på tills man helt förlorar hoppet om att det går att uttrycka sig. jobbigt att allt har hundra olika sidor och meningar, ingenting är simpelt. varför kan ingenting vara simpelt? när får man vila hjärnan? varför ska man använda svåra ord och vara onödig?
jobbigt med långa män på teatern som sjunger så bra att man ramlar av stolen och inte förstår varför det blev svart för ögonen (det är mörkt vid stolsbenen för ja.. det är inge ljus helt enkelt, och i detta scenario har man då fallit ner till golvet. inga metaforer!!!! jag menar det väldigt bokstavligt.)
jobbigt att inte kunna uttrycka sig som tranströmer eller någon annna cool med-all-rätt-hypad person. jobbigt att inte kunna uttrycka sig bättre än en sten. tack hej!!

(klargörande tillägget stämmer in även på denna text. men ibland får bloggen ta stryk när man vill skriva om saker som inte är sammanhängande. ja så ärde nog!)