IDAG! på arl:n så pratade vi om självkänsla. det blev lite fiskmås-känsla som det kan bli när typ 25 pers vill prata samtidigt men ändå fint. vi pratade om jantelagen om att man inte ska tro att man är bättre än någon annan. några kom med ett argument att om någon har för mycket självförtroende och tar för mycket plats ska man trycka ner den lite för att den ska få "båda fötterna på jorden". varför då, skadar den någon? äsch i vilket fall så pratade vi också om grejen med att det är så svårt att säga att man är bra på något speciellt och att alla då tycker att man skryter - det tycker inte jag stämmer helt?!

om man säger det (vad det nu är) för att man känner så, till skillnad från att säga det för att hävda sig över sitt dåliga självförtroende i hopp om bekräftelse så tror jag visst det funkar toppen bra. om man verkligen tycker att man kan något och talar om det för sin vän eller annaaaaaaan tror jag att det inte alls behöver tas dåligt, det märks ju och känns alltid (plus minus noll) när någon verkligen menar något. eller? jag tror det. det är ju snarare himlans modigt att säga rakt ut "jag tycker jag är vacker" eller "jag tycker att jag är jättebra på trummor" om man verkligen tycker det. jag skulle nog aldrig våga, känns det som, vad jag själv än tycker.
det spelar egentligen inte någon större roll, bara ett coolt stick, men det tycker jag i alla fall är av det viktigaste. att tycka om sig själv utan behov av andras bekräftelse. att för sig själv, tycka om sig själv. hoppas ni gör det! KRAMS

BAM! så hittar jag denna passande bild. kult/kålt