kan jag sluta dö någon gång eller? alltså haha känner mig så normal ibland. nej men seriöst. vissa personer bara har den inverkan på en, "hej, ursäkta jag måste bara gå och svimma nu", eller ja kanske bara är på mig. kanska bara jag som reagerar så men alltså. det är okej, det är lite komiskt. men fint. punktpunktklinklink.
jag har inte så mycket att skriva egentligen. kanske en del men jag orkar inte formulera det i ord som blir meningar, min hjärna börjar säga ifrån typ. och upprepar allting tusen gånger. som ni kanske märker. tänk om saker kunde vara lite som i dom romantiska komedierna? bara ibland, bara lite, bara sådär. när det klampar in någon i ens liv som känns sådär perfekt som dom verkar i romantiska komedier blir man liksom förvirrad. anledningen till förvirringen är ännu inte identifierad. hm. men det är ändå fint att veta att dom finns där ute, på något sätt, och inte bara i filmer. ja. jag riktigt känner hur jag verkligen inte låter logisk någonstans just nu men alltså, försök förstå ändå!
ska sluta babbla nu och borsta tänderna. och tänka på paris. och tänka på mitt livs man. och sova. hardcore, puss. (en hardcore puss alltså.)