klockan är 20 över nio. det är fredag. jag sitter i min säng med droppande vattendränkt hår och bara andas med fin musik. criminal minds på tven, fast det är reklam nu. så otroligt underbart att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. nu andas vi bara. åh det känns som jag har hållit andan ett tag. fast inte riktigt så, men ni vet när man förändrar något i det man gör och tänkter "oj. vad annorlunda jag höll på nyss. utan att ens tänka på det". så känns det nu! när jag andas. liksom. som en kontrast till tidigare.
dom två senaste veckorna har jag hållit andan lite smått pga 1. nerprioritering av andning 2. rädslan av att släppa allt, när jag släpper andan 3. avsaknaden av energi för att anstränga mig och andas. nu låter ju detta väldigt hårt när jag skriver det så här, det var det inte, som sagt tänkte jag inte på det förens nu. andetag är fina. 20 i tio.

may the force let you dance with the stars / H.E. diktsamling nästa