alltså haha, det är många saker som jag tycker är löjliga i mitt liv (tex att jag börjar alla meningar med "alltså" eller "haha" eller någon kombination av de två orden) men det är saker som jag tycker mycket om. jag vet inte om det är för att jag tycker om att skratta/fnissa/le åt komiska saker i livet men löjliga saker är ju också komiska. allt kan vara roligt om man väljer att se det som så, och det är ju inget fel på det såvidare man inte använder det för att försvara sig från allvar. så löjliga saker i livet är fina, de är bra och inte så nära att man inte kan se det roliga i dem. då måste man ju ta ett steg tillbaka för då står man antagligen för nära.
jag tror nog lite på att om man kan se det komiska i livet så kan man lättare se det vackra, fina, sårbara, dumma - med klarare ögon. det är nog därför jag är rädd att förlora det där som gör att man kan le åt det mesta, för då förlorar man en hel del mer med det. lite av synen, så att säga.
nu känns det som att jag gav mig själv någon slags oavsiktlig komplimang på något vänster men det måste man väl göra, det gör man ju aldrig utan tenderar kanske istället att säga "man" istället för "jag" för att distansera sig själv från det hela (he-he.). det är svårt såntdärnt.