idag var jag på en afternoon tea-föreställning (konsert!) då musikern jag hypeade igår har tonsatt tranströmer och spelade det i det mysiga lilla caféet på teatern tillsammans med en annan musiker och vän. HERREMINGUD VAD BRA DET VAR. alltså. det var länge sen jag lyssnade på något så bra musikrelaterat och live. 1. tranströmer är så otroligt fantastisk med ord och jag älskar hans dikter/poesi/lyrik/vad helst han skulle ha fått för sig att skriva ner. 2. denna musiker jag hypear gör jag med all rätt för han är ju en sån där otroligt talangfull person som skriver musik som inte går att beskriva, alls. för så bra är den. 3. den andra musikern, som jag inte hypeat över, har jag bara hört spela en gång förut men HAN ÄR JU OCKSÅ SÅ HIMLA BRA (spelade trummor och elgitarr om jag minns rätt. ÅHBRA) och de är så bra tillsammans.

jag blir ibland rörd av musiker jag ser live men är för tuff för att visa det och alltså äsch, jag blir inte direkt så rörd att jag sitter och kämpar mot tårarna utan det är mer en känsla. och oftast är det egentligen bara för att jag blir stolt om jag känner musikern i frågan. så. men idag! hallå! jag sitter där i ett rum med 60 pers och blir vattnig i ögonen. och med det menar jag tårögd. för det var så snyggt, fint, vacker, komplext, enkelt, ärligt. och så gör bara inte jag. går och blir tårögd bland människor (haha skämt o sido, jag blir bara inte det, det är inte något medvetet det bara är). med andra ord tyckte jag att det var fantastiskt. ville ju bara tala om det!



p.s. björn ranelid hade ju iallafall kunnat sjunga om han nu skulle vara med i melodifestivalen. och sluta säga "oh, ohoh yeah" tillsammans med en dryg handgest. men såklart ska de gå vidare!!!!!!! haha bitter. monikern råååå?? åarhg. mello har ju gått helt fel nu. d.s.