lite irriterad, blev jag allt. du verkar så bra och det har jag alltid tyckt. för jag har alltid haft en stor respekt för dig och allt som är du. jag trodde du hade respekt för mig också, men kanske inte. kanske inte så mycket iaf. jag tror att du ser mig som liten, alltså också liten som i "litet barn". men jag blir ganska liten med dig. det vågade jag också bli, lite barnslig sådär, eftersom jag trodde du såg förbi det lilla, men kanske inte. det är ingen stor grej egentligen, men ändå. det känns som om det bevisade något. jag överreagerar säkert.
grejen är att jag tycker ju om dig, du är en fin vän. men varje gång jag vill kommentera, eller skriva (vi ses ju sällan så att 'säga' är inte så mycket till val) så stoppar den där lilla spärren i hjärnan som nuförtiden säger "hon respekterar inte dig, om du skriver kommer hon bara muttra lite roat åt det/dig och känna hur liten du är". det är säkert inte så, det förstår jag faktiskt. men den irrationella, överanalytiska delen av mig håller ändå fast vid tanken och stoppar mig från att skriva. det kommer snart gå över, jag kommer snart släppa det och spärren kommer mest bli en påminnelse och vad som kan vara men är osanolikt att vara. jag blev nog lite överrumplad, bara.


jag brukar säga att jag hatar när folk behandlar mig som att jag är ett litet barn, dumt att säga så egentligen när det är ganska stereotypat att prata med barn överförklarande, prata "ner" till barn osvosv. jag hatar inte att bli behandlad som ett litet barn, jag tycker bara inte om när folk antar innan dom lyssnar eftersom att dom inte lyssnar alls. vi lyssnar för lite på barn, alltså verkligen lyssnar, vi antar alltid. därför blir det nog att jag drar den parallellen. så.