alltså. det är klart att det gör ont, fortfarande.

inte alltid, mest när jag tänker på det, sådär riktigt mycket som man gör på natten. det är som en sårskorpa som skyddar det såret jag fick, men ibland trycker du till på den, från ingenstans ibland, och då är jag så oförberedd att såret börjar blöda lite igen. ibland när jag tror jag är beredd på trycket svarar jag bara på det konstigt,som en tafatt desperat rörelse i ett försök att skydda såret. sårskorpan har hunnit bli ganska tjock nu så den blöder inte mycket när du trycker. men den kan fortfarande blöda.
varje gång jag skrattar, sådär hjärtligt nivet?, blir skorpan tjockare och snart kommer den vara helt läkt tror jag. inte helt läkt, men så tjocka att den nästan räknas dit! jag mår bättre nu, på det bra sättet, inte på det dåliga sättet som förut. kan man må bra på ett dåligt sätt? ja, eller bra på ett falskt sätt, "bra" liksom. det finns så många fina människor där ute, och i mitt liv, jag är så glad att jag börjar upptäcka dom på ett annat sätt. världen är så mycket större än jag förut tänkte den som. det är fint att tänka så.
nu blir det bara mos av det jag skriver och jag raderar och raderar, men uppskatta personer du gillar och bryr dig om. visa det, säg det, låt dom få veta det bara. det är fint, det är bra.

alltså. det är klart att det gör ont, fortfarande. men mindre och mindre för varje skratt.